Jag ser alldeles för lite film för tillfället, men ett par intressanta har passerat min vy. Babycall av Pål Sleutane, norsk med Noomi Rapace i huvudrollen. En film man helst ska se tillsammans med någon så att man kan diskutera alla små frågetecken som man lämnas med. Jag tycker inte den var dålig, jag gillar filmer som får en att tänka till, men det kanske var för mycket som var konstigt. I veckan såg jag Tyrannosaur som jag har sett fram emot ett bra tag. Som vanligt blir inte filmerna som man tänkt sig. Vilket inte behöver innebär sämre eller bättre. Här har vi brittisk socialrealism med bra skådespelare och en historia om två personer med olika bakgrund och problem som blir en del av varandras liv. Kanske inte första gången man hör den historien, men det finns alltid olika sätt att berätta den. Här är mötet mellan god och ond, fast ond kan vara god och god gör inte heller allting rätt. Som betraktare börjar man sympatisera med mannen som konstant får raseriutbrott där han begår handlingar som är avskyvärda. Han är sliten, arg, bitter och det är förmodligen de egenskaper som också får honom att framstå som sårbar speciellt när man ser att han ändå har ett samvete. Inget är helt enkelt och det är också det är som är styrkan i den här historien. För manus och regi står Paddy Considine, som annars brukar stå framför kameran. Man kan ju hoppas på mer jobb bakom.