Den brutala fortsättningen på festivalen

Min helg har präglats av våld och sex. I alla fall på filmduken. Lördagens filmer hade ett stort fokus på våld medan söndagens film hade fokus på sex...mycket sex. Den första filmen på lördagen var den polska filmen Rose. Ett mycket starkt drama om Masaurien och hur de människor som bodde där blev behandlade efter andra världskriget. Det är brutala scener där man visar hur kvinnor systematiskt våldtas av män i deras krigsföring och efter kriget i ett sätt att förnedra och dra skam över dem som inte passar in i det nya Polen. Det är starka, grymma scener som får betraktaren att vilja kräkas. Det blir också för mycket. Det brutala får dock en konstrast av det vackra i filmen genom den känslosamma relation som växer fram mellan de två huvudkaraktärerna. En man och en kvinna som har drabbats av svårta förluster i kriget och som lever i skräck i dess efterdyningar. Deras kärlek blir starkare än ondskan som hela tiden bokstavligen slår sig in i det hus där de försöker kämpa för att överleva. Jag fascineras av deras otroliga styrka. Jag kommer aldrig orka se den här filmen igen, men jag är glad att jag har sett den.

Rose fick verkligen lördagens andra film att verka som en lättsam rulle, fast det egentligen inte alls är en passande beskrivning. All cops are bastards är en italiensk film om kravallpoliser. Det är en våldsam historia om poliser med mer problem än som är lämpligt när man sköta sitt jobb som lagens väktare. Poliserna i filmen har lätt för att bruka övervåld, vilket inte kan försvaras. Den här filmen försöker dock att förklara deras utsatthet med att de är människor som är skadade av sitt jobbs brutalitet, men också av den lojaliteten man har gentemot varandra. De är bröder, och bröder ställer upp för varandra. Och egentligen är de inte så olik sina motståndargrupper som är ute efter att skada eller döda poliser. Våld föder våld.

Söndagens film, där tog sex över på bioduken. Här fick vi lära känna en familjs sexuella vanor på nära håll. Jag var inte riktigt beredd på att det skulle vara så mycket naket, men jag tyckte ändå att det var uppfriskande med sexscener som känns trovärdiga och att man faktiskt inte glömmer bort kondomen! De här människorna kan ju även skatta sig lyckliga med att vara nöjda och tillsfredställda, för ingen har dåligt sex i den här historien. Den enda som har problem med sex är familjens yngste son på arton som inte ännu hade haft sex och som ser det som sitt livs största problem. Allt börjar med att han blir påkommen i skolan med att onanera under en biologilektion, samtidigt som han filmar det. Helt plötsligt blir det uppenbart för mamman att sex är något som förekommer i alla familjemedlemmars liv, men inget man pratar om. Det är som den andre sonen i familjen svarar sin mamma på frågan om hans sexuella liv "Du är den sista i världen jag vill prata om det med". Kanske vill man med denna film göra prat om sex mindre tabu och att vara sexuell inte är något att skämmas för, inte ens för sina föräldrar.

 Filmfestivalen fortsätter och vi får se hur många fler filmer jag hinner se...

Filmfestival

Nu är det äntligen dags för Flimmers filmfestival i Norrköping. Jag är inte lika entusiastisk över programmet som jag varit de tidigare åren, men det är ändå härligt med en filmfest! Jag har hunnit se två filmer. The Imposter och En bohem i Paris (Mon pire cauchemar). Utan tvekan är det The Imposter som är bäst. Den handlar om en 23 årig man som tar en försvunnen pojkes identitet. Det lustiga är att den försvunna pojken är amerikan och mannen som är bedragaren hittas i spanien, är fransk med bruna ögon och sju år äldre. Den försvunna pojken hade blå ögon. Det är en film som väcker frågan om det man ser verkligen har hänt eller som det är en spelfilm? Hur kan alla tro att han är den försvunna pojken? Jag gillade hur den gick på ett spår för att sedan väcka ytterligare en fråga som gav filmen ännu ett lager av funderingar och förstärkte den känsla av obehag som redan ingav historien. Jag rekommenderar den och det är en dokumentär så man får tro att det här verkligen har hänt! Den andra filmen är en fransk komedi. Och ja, den är rolig, en hel biosalong som skrattade mycket och ofta är väl ett bra betyg. Jag kände dock inte att den satt sig och den blev mot slutet seg. Som min vän sa "Det är ingen film man behöver se igen".

Fortsättning på festivalen följer...