En av mina favoritregissörer är Wes Anderson. Jag älskar de lite störda karaktärerna och utsvävande berättelserna. Kritiken är ju att har man sett en, har man sett alla. Jag känner inte så, men visst finns det en igenkännande stil. Den senaste, Moonrise Kingdom var en njutning som fick mig att skratta och må gott i biostolen. Det är en stor del humor men också ömhet. Det är en vacker och bisarr historia om ett ungt kärlekspar på rymmen från sin vardag med en omvärld som inte förstår dem. Det hela utspelar sig tidig september 1965 och under en av de värsta stormarna i mannaminne. Jag gillar't!
