The Return of Film

Med ett långt uppehåll här men också ett rätt fattigt filmiskt halvår har jag återvänt! 15:e filmfestivalen i Norrköping återupplivade mig. Nu när vinterhalvårets mörker tar över största delen av den lediga tiden kanske det även känns mer motiverat att sitta inne och se på film. Men tillbaka till filmfestivalen, jag har en vän som sett 25 filmer under dessa 10 dagar, men hon jobbar även med det. Jag själv såg 9 stycken vilken ändå inte är så illa. Jag har inte sett något dåligt, det har varit en bred variation och inte lika lätt att jämföra för att avgöra vem som var bäst. Bra filmer kan vara mer än en och så är det det där med ens dagshumör, förväntningar och faktiskt lite om man går själv eller inte. Att kunna diskutera en film efteråt kan påverka hur man ser på den. Något man inte förstod kan helt plötsligt klarna av någon annans uppfattning. Nedan har jag listat vad jag sett:

Hotell, 2013
In a world..., 2013
Hot Flashes, 2013
35 Shots of Rum, 2008
Prins Achmeds äventyr, 1926
Cykla med Moliére, 2013
Modus Anomali, 2012
Inequality for All, 2013
IRL, 2013

Jag tror att jag återkommer med mer tankar kring dessa filmer...

Här är fördelarna

The Perks of Being a Wallflower kan jag rekommendera att se en lugn söndags em eller en lugn fredags kväll eller faktiskt närsom man känner för en bra film. Jag älskar att använda beskrivningen värmer. Det är så talande när man säger att det värmde mitt hjärta. Det gör i alla fall denna filmen speciellt, huvudkaraktären Charlie. En kille man snabbt känner sympati för och du stannar på hans sida genom hela filmen. Logan Lerman som spelar Charlie är ju som handen i handsken för rollen. Emma Watson som Sam, hela världens Hermoine, är inte heller så dum, kanske var det ett bra att klippa av sig sitt stora lockiga hårsvall som är utmärkande för hennes roll i Harry Potter. The Perks of Being a Wallflower är en highschool film om den töntige killen som alla hackar på men som hittar coola vänner i form av styvsyskonen Patrick, Sam och deras gäng. Jag gillade den goda relationen mellan de två styvsyskonen Sam och Patrick, deras jargonger och upptåg, men speciellt deras sätt att ta sig an Charlie. Charlie blir givetvis kär i Sam första stund han ser henne. Det är fin och oskyldig förälskelse, Charlie är två år yngre än sina vänner och han känns verkligen liten.  Men det finns mer i filmen än detta. Vi förstår att livet inte har varit så enkelt för Charlie, vi får steg för steg i filmen klarhet i vad som hänt. Filmen har en del finfina scener att bjuda på och en av mina favoriter spelar den nu aktuella David Bowie och hans Heroes en stor roll, det är lite av en gåshudscen. Jag måste här tillägga att den här historien inte utspelar sig nutid, utan när blandband var the shit och att hitta låtar som man hört på radion var en stor utmaning. Vi ska vara så tacksamma för spotify!

Det laglösa rena hjärtat

Det är lätt för det oskyldiga att bli korrupt. Naiva drömmar i en våldsam verklighet kan förändra de flesta. Men det finns hopp.

Lawless, baserad på de tre bröderna Bondurant liv under trettiotalets spritförbud. De var smugglarna på landet som vägrade böja sig för korrumperade poliser. Det krävdes mod och is i magen samt att inte tveka över att bruka våld. Den äldsta brodern Forrest, betraktades som odödlig. Han överledvde det stora kriget under mirakulösa omständigheter och han blev en legend. Det fanns ingen gangster som bet på honom. Den mellersta brodern Howard, en halvgalen suput och sin brors högra hand. Och så har vi Jack den yngsta, den oskyldiga pojken på väg att bli man. Han är när filmen tar sin början ännu oförstörd och hjälper sina bröder som chaufför, men han dras samtidigt till livet som riktig gangster. Det kan dock vara farligt att önska för mycket. Hans ständiga kamp att bli som sina bröder samtidigt som han inte klarar av att slå tillbaka är farligt. Han har dock stor tur blandat med lite list som får fart på brödernas affärer, i alla fall till en början... En sidohistoria är hans förälskelse i en ung kvinna han inte riktigt kan få och som tillhör en religiös värld han är långt ifrån. Här får hans romantiserade syn på livet ett positivt uttryck och ger en bra kontrast till det grova våldet. Den visar att det går att älska mitt i en brutal värld, men den visar också att det inte går att vara oförsiktig mitt i ett spritkrig med korrupta poliser.  Jag vill som romantiker gärna kunna ha kvar min tro på att kärleken övervinner allt. Det hela blir ju inte värre av att den unga kvinnan Bertha, som Jack är förälskad i, spelas av ingen mindre än Mia Wasikowska. En skådespelare som har det där oskyldiga vackra utseendet och som 2011 smälte in i rollen som Jane Eyre. Och det kanske är Jane som jag har där i bakhuvudet och att sen se Guy Pierces karaktär som personifierar ondskan själv. Men den kärlekshistoria som jag ändå känner mest för är mellan Forrest och den fd salongsflickan Maggie. Denna är nästan ännu mer oskyldig än Jack och Berthas. Två människor som gått igenom helvetet men som ändå kan lita och låta en annan människa komma nära. Med detta sagt kanske filmen inte är det bästa jag sett, men den fick mig och tänka, tänka på kärleken och ondska.

Det handlar om magi

Jag minns att jag hade en tjock bok med de klassiska bröderna Grimm sagorna när jag var liten och jag älskade att bläddra i den. I dag tar jag med förtjusning emot den trend av omarbetade filmversioner av sagor som kommit de senaste åren. Senaste filmen är baserad på Hans och Greta och heter Hansel and Gretel: Witch Hunters och snart kommer Jack the Giant Slayer. Det är inne med sagor med riv i! Hans och Greta som efter att ha puttat in häxan i den brinnande ugnen nu har blivit effektiva häxjägare. Jag såg den i 3D och måste säga att det finns en del snygga scener. Egentligen är det ingen wowfilm och vanligtvis skulle jag inte vara så positiv, men jag trivs ändå så bra där i biostolen. Vad är det då som gör mig så förtjust?

Jag är en drömmare och kanske är sagan den perfekta drömmen. Men den måste mordeniseras. Inte vill jag vara en söt flicka i rosa som låter sig räddas av den fagre prinsen som får hävda sin manlighet. Nej det är det som är en styrka i de nya filmerna. Här är det minsann ingen som väntar på någon. Det skönt att se de sterotypiska sagofigurerna kliva ur sina roller och agera utanför ramen and kick some ass. Det är när man bryter en norm, en förväntning som det blir spännande. Det handlar om att föra in ett extra lager mörker och lort i de vackra sagovärldarna. En av mina favoriter är ju helt klart tv-serien Once upon a time. Det är spännande att se vad de har gjort med alla de karaktärer man bekantat sig med sedan barnsben. Även om man inte har hört en hel saga eller sett alla disneyversioner, så känner man till namnen på de flesta. Snövit är huvudpersonen i Once upon a time och förra året kom också filmen Snow White and the Huntsman. Den var bättre än jag trodde den skulle vara. Här har vi också en hint om en lite oväntad vändning i berättelsens kärlekshistoria. Och framför allt, Snövit kan minsann försvara sig själv både i filmen och tv-serien. Men det måste inte alltid handla om att kunna slåss. 2007 kom Enchanted, den handlar om en sagoprinsessa som en dag vaknar upp i New York. Verkligheten vs saga. Kanske lider den hårda verkligheten brist på romantik och naivitet? Detta var en film som värmde mitt hjärta och jag tycker om den hur töntig den än må vara. Prinsessan i Enchanted är mild och fager, men hon har också en personlighet och hon bryter normen genom att vara annorlunda. Det står helt klart att en typisk prinsessa egentligen inte är "perfekt" enligt vår verklighets normer. Vi får ju inte heller glömma Shrek! Här har vi ju ett typexempel på en film som leker med sagonormer. Det en tacksam genre. Kan man hitta mer sterotyper än i sagorna?

Det är många filmer som baseras på sagor. Jag tror jag lugnt kan gissa att Askungen är den vanligaste. Den har en väldigt tacksam historia som lockar unga tjejer. En lyckad version är Ever After från 1998 med Drew Barrymore. Tyvärr har man annars inte ändrat mer än årtalet i många filmer och den där magin som ändå finns i den ursprungliga sagan försvinner helt. Det är sorgligt för sagor är fantastiska och jag tror att om man vill trollbinda sin publik så måste man skapa en ny modern magi.

Hemmahelg

En lugn helg hemma med en hög filmer och en bra bok, har varit helt rätt i denna trista årstid. Det är också en bra bonus när den innehåller god mat och gott sällskap.

Laxfiske i Jemen 2+
Searching for Sugarman 4
Tinker, Tailor, Soldier, Spy 3+
Berätta inte för någon 4-

Laxfiske i Jemen passar när man bara vill vila ögat på något utan att engagera hjärncellerna alltför mycket, den är trevlig men gör inte något djupare intryck. Searching for Sugarman är en intressant historia och man blir fascinerad av denna ödmjuke amerikan som blev en superstjärna i Sydafrika utan att veta om det. En man som betytt mycket för många i kampen mot apartheid. Tinker Tailor, Soldier, Spy, krävde som jag förväntade min fulla uppmärksamhet för att inte tappa viktig information. Hoppet i tid störde tyvärr berättandet i en annars rätt snygg och välspelad film. Slutligen en fransk thriller som avlslutande helgen helt rätt. Berätta inte för någon var spännande, obehaglig och vacker.

Och boken är När döden kom till Pemberley av P.D James. En mysdeckare där man åter igen får träffa Mr Darcy o Elizabeth Darcy fd Bennet.

Och det goda sällskapet börjar på J

girls girls girls

Det var ett tag sedan jag hörde om serien Girls för första gången. Den skulle givetvis gå på canal + som nu heter c more film (tror jag). De är helt fenomenala på att pricka in serier eller så kanske det är HBO som är utomordentligt duktiga på att producera de där historierna som sätter sig. Det här är serier som SATC, True Blood, Big Love får liv. Ja de är inte för det känsliga ögat eller sinnet, i varje fall inte i USA där varje fuck ofta ersätts av ett pip. Jag minns faktiskt att det visades ett censurera version av serien SATC här på svensk tv. Vad är det för mening då? Vad är det serien handlar om...jo sex.

Första avsnittet av Girls visades på svt i tisdags kväll. Själv orkar jag inte vara uppe till halv elva på kvällen, men tackar för svtplay. Här har vi fyra tjejer i NYC och på flera plan rätt långt ifrån den tidigare nämnda seriens fyra kvinnor i the big apple. Här är de 24 år, lite vilsna unga vuxna med en betydligt tunnare plånbok. Föräldrar och släktingar fortfarande med i bilden som ekonomiskt bidragare. Jag tror att det är svårt att inte jämföra de två serierna även om man faktiskt inte borde. Girls är mindre mode och mer flum, kanske rent av mer realistisk. Och det sex som hittills uppvisats är knappast mind blowing. Jag undrar om inte serien skapare själv vill bli jämförd i och med att man i en scen har en tjej som jämför sig med karaktärerna från SATC: hon är mest Carrie, men ibland låter hon Samantha komma fram, men i skolan där är hon helt klart Miranda. Stackars pryda Charlotte fick inte vara med som en av hennes Sex and the City personligheter. Det är roligt, det är tragiskt och det är bra. Den har det där intressanta som SATC ändå hade till en början, lite nytt, kaxigt, men snäppet mer avklätt för att vara något som visas från USA. Jag har bara sett ett avsnitt, men snart är det tisdag igen.

Upplevelsen av film

Jag har egentligen inga problem med att gå på bio ensam. Vad jag tycker är tråkigt är att man inte har någon att diskutera filmen med efteråt, utan att man får gå hem själv med tankarna. Ibland måste man diskutera för att få en bättre förståelse av vad man sett. Detsamma gäller för litteratur. Visst kan vissa diskussioner leda till mer förvirring och oenighet men inte alltid. När jag såg Baby Call var vi fyra stycken och det var lite fascinerande att vi sett och upplevt saker så olika och att deras åsikter och tankar påverkade min förståelse av filmen, om jag inte minns fel till det bättre. I går såg jag filmen the Master, ensam. Paul Thomas Anderson, hyllad filmskapare (Magnolia, There Will Be Blood) stod för manus och regi. Jag hade önskat mig någon att prata med efteråt. Jag kan inte riktigt känna den här wow känslan som den verkar ha gett andra. I brist på fysisk person vänder jag mig till nätet och recensionerna den fått.  Här upptäcker jag att alla faktiskt inte är så förtjusta. Det sammantagna betygvärdet på samlade recensioner på kritiker.se är 3,6. Det gläder mig, för jag började undra om jag hade missat något. Jag gillade speciellt kulturnyheternas Isabelle Espinozas fråga När börjar filmen? Jag tycker heller inte att den får fart och som flera kritiker också påpekat är den för lång. En förklaring till filmen som jag gillar och som förklarar en del, är att det handlar om en karaktärsstudie. Det som händer i filmen är människorna.

Något som nämns i alla recensioner är kopplingen till scientologerna och dess grundare. Men där vissa tycker att den subtila kopplingen till gruppen är bra menar andra kritiker att han mesar på grund av risken att stöta sig med dess nuvarande medlemmar. Det finns ju inte helt okända Hollywoodnamn som är hängivna Scientologin. Frågan är om huvudsyftet med filmen verkligen ligger i problematiseringen med sekter?

Nu vill jag inte säga att filmen är genomusel, för det tycker jag inte. Skådespeleriet, speciellt Joaquin Phoenix och även den kemin som finns mellan hans karaktär, den trasige Freddie Quell och sektledaren Dodd spelat av Philip Seymour Hoffman är stark. Amy Adams, som en av de få framträdande kvinnorna, gör heller ingen besviken. Ögat får även flera snygga scener att betrakta. Det finns klass i det tekniska filmarbetet men i sin helhet lämnar filmen mig en hel del att önska.

Om jag slutligen återvänder till det jag började med: Att diskussion kan ge film en nytt innehåll. För egen del behöver jag ofta tid för att ge en bra kommentar till en film. Jag behöver tänka och eftersom man inte har tiden att analysera filmer ingående är andras intryck bra komplement. Vår uppfattning påverkas av våra tidigare erfarenheter och kunskaper och genom andra kan vi få en förståelse som ger oss chansen att betrakta något med nya ögon. Detta kan ge ord till problemet man inte kan sätta fingret på eller rent av förklara det man gillar. Ibland vet man bara att man älskar en film och skiter i vad andra tycker, medan man andra gånger som med the Master inte är säker och vill ha lite mer. I det här fallet har jag genom andra förstått den lite bättre, det är fortfarande inte min smak, men jag kan inte komma ifrån att den är intressant och väcker funderingar. Och det i sig är en styrka som jag uppskattar.