Förväntningar

Planerar att se den franska filmen Holy Motors på lördag. Tror man kan beskriva den som en övernaturlig roadmovie. I går lyssnade jag när Fredrik Sahlin recenserade och blev ännu mer nyfiken. Hans mening är att den inte har ett tydlig berättelse utan att den är mer ett tillstånd. Han berättade vidare om hur filmen är en hyllning till just filmen och att den mer eller mindre är en pärla för filmvetare. Dess delar representerar olika genrer som har passerat genom filmhistorien. Nu har jag ju höga förväntningar! Men vi får se...

Den brutala fortsättningen på festivalen

Min helg har präglats av våld och sex. I alla fall på filmduken. Lördagens filmer hade ett stort fokus på våld medan söndagens film hade fokus på sex...mycket sex. Den första filmen på lördagen var den polska filmen Rose. Ett mycket starkt drama om Masaurien och hur de människor som bodde där blev behandlade efter andra världskriget. Det är brutala scener där man visar hur kvinnor systematiskt våldtas av män i deras krigsföring och efter kriget i ett sätt att förnedra och dra skam över dem som inte passar in i det nya Polen. Det är starka, grymma scener som får betraktaren att vilja kräkas. Det blir också för mycket. Det brutala får dock en konstrast av det vackra i filmen genom den känslosamma relation som växer fram mellan de två huvudkaraktärerna. En man och en kvinna som har drabbats av svårta förluster i kriget och som lever i skräck i dess efterdyningar. Deras kärlek blir starkare än ondskan som hela tiden bokstavligen slår sig in i det hus där de försöker kämpa för att överleva. Jag fascineras av deras otroliga styrka. Jag kommer aldrig orka se den här filmen igen, men jag är glad att jag har sett den.

Rose fick verkligen lördagens andra film att verka som en lättsam rulle, fast det egentligen inte alls är en passande beskrivning. All cops are bastards är en italiensk film om kravallpoliser. Det är en våldsam historia om poliser med mer problem än som är lämpligt när man sköta sitt jobb som lagens väktare. Poliserna i filmen har lätt för att bruka övervåld, vilket inte kan försvaras. Den här filmen försöker dock att förklara deras utsatthet med att de är människor som är skadade av sitt jobbs brutalitet, men också av den lojaliteten man har gentemot varandra. De är bröder, och bröder ställer upp för varandra. Och egentligen är de inte så olik sina motståndargrupper som är ute efter att skada eller döda poliser. Våld föder våld.

Söndagens film, där tog sex över på bioduken. Här fick vi lära känna en familjs sexuella vanor på nära håll. Jag var inte riktigt beredd på att det skulle vara så mycket naket, men jag tyckte ändå att det var uppfriskande med sexscener som känns trovärdiga och att man faktiskt inte glömmer bort kondomen! De här människorna kan ju även skatta sig lyckliga med att vara nöjda och tillsfredställda, för ingen har dåligt sex i den här historien. Den enda som har problem med sex är familjens yngste son på arton som inte ännu hade haft sex och som ser det som sitt livs största problem. Allt börjar med att han blir påkommen i skolan med att onanera under en biologilektion, samtidigt som han filmar det. Helt plötsligt blir det uppenbart för mamman att sex är något som förekommer i alla familjemedlemmars liv, men inget man pratar om. Det är som den andre sonen i familjen svarar sin mamma på frågan om hans sexuella liv "Du är den sista i världen jag vill prata om det med". Kanske vill man med denna film göra prat om sex mindre tabu och att vara sexuell inte är något att skämmas för, inte ens för sina föräldrar.

 Filmfestivalen fortsätter och vi får se hur många fler filmer jag hinner se...

Filmfestival

Nu är det äntligen dags för Flimmers filmfestival i Norrköping. Jag är inte lika entusiastisk över programmet som jag varit de tidigare åren, men det är ändå härligt med en filmfest! Jag har hunnit se två filmer. The Imposter och En bohem i Paris (Mon pire cauchemar). Utan tvekan är det The Imposter som är bäst. Den handlar om en 23 årig man som tar en försvunnen pojkes identitet. Det lustiga är att den försvunna pojken är amerikan och mannen som är bedragaren hittas i spanien, är fransk med bruna ögon och sju år äldre. Den försvunna pojken hade blå ögon. Det är en film som väcker frågan om det man ser verkligen har hänt eller som det är en spelfilm? Hur kan alla tro att han är den försvunna pojken? Jag gillade hur den gick på ett spår för att sedan väcka ytterligare en fråga som gav filmen ännu ett lager av funderingar och förstärkte den känsla av obehag som redan ingav historien. Jag rekommenderar den och det är en dokumentär så man får tro att det här verkligen har hänt! Den andra filmen är en fransk komedi. Och ja, den är rolig, en hel biosalong som skrattade mycket och ofta är väl ett bra betyg. Jag kände dock inte att den satt sig och den blev mot slutet seg. Som min vän sa "Det är ingen film man behöver se igen".

Fortsättning på festivalen följer...

Lite roat förtrollad

En av mina favoritregissörer är Wes Anderson. Jag älskar de lite störda karaktärerna och utsvävande berättelserna. Kritiken är ju att har man sett en, har man sett alla. Jag känner inte så, men visst finns det en igenkännande stil. Den senaste, Moonrise Kingdom var en njutning som fick mig att skratta och må gott i biostolen. Det är en stor del humor men också ömhet. Det är en vacker och bisarr historia om ett ungt kärlekspar på rymmen från sin vardag med en omvärld som inte förstår dem. Det hela utspelar sig tidig september 1965 och under en av de värsta stormarna i mannaminne. Jag gillar't!

Värmande lera

Ibland är det bra att se en dålig film. Slippa fundera...Det var fallet med Wanderlust, utan tvekan för många svagheter, löjliga scener och en story som inte håller och behöver heller inte berättas mer om. Raka motsatsen var Mary & Max, dessa lerfigurer som hittar en liten plats i åskådarens hjärta, får oss att skratta och även känna medlidande med deras livsöden. Två personer via en brevkorrenspondans mellan två kontinenter bygger upp en vänskap som påverkar deras liv av ensamhet och olycka. En vänskap som inte alltid flyter på med lätthet, vilket är fallet i många relationer, men om den är stark håller livet ut.

Jag ser alldeles för lite film för tillfället, men ett par intressanta har passerat min vy. Babycall av Pål Sleutane, norsk med Noomi Rapace i huvudrollen. En film man helst ska se tillsammans med någon så att man kan diskutera alla små frågetecken som man lämnas med. Jag tycker inte den var dålig, jag gillar filmer som får en att tänka till, men det kanske var för mycket som var konstigt. I veckan såg jag Tyrannosaur som jag har sett fram emot ett bra tag. Som vanligt blir inte filmerna som man tänkt sig. Vilket inte behöver innebär sämre eller bättre. Här har vi brittisk socialrealism med bra skådespelare och en historia om två personer med olika bakgrund och problem som blir en del av varandras liv. Kanske inte första gången man hör den historien, men det finns alltid olika sätt att berätta den. Här är mötet mellan god och ond, fast ond kan vara god och god gör inte heller allting rätt. Som betraktare börjar man sympatisera med mannen som konstant får raseriutbrott där han begår handlingar som är avskyvärda. Han är sliten, arg, bitter och det är förmodligen de egenskaper som också får honom att framstå som sårbar speciellt när man ser att han ändå har ett samvete. Inget är helt enkelt och det är också det är som är styrkan i den här historien. För manus och regi står Paddy Considine, som annars brukar stå framför kameran. Man kan ju hoppas på mer jobb bakom.

Hotet från månen

Om inte annat så har det hittills varit en bra filmvecka. A royal history, danskt kostymdrama på måndag och i onsdags finskproducerad science fiction. Båda var riktigt bra men jag tänker fokusera på den senare. Jag tror en stor del har att göra med att det inte är en spektakulär Hollywoodfilm. För den skulle lätt kunna falla platt med ett storslaget hjälteslut och med den storyn:  Efter 1945 flydde nazisterna upp till månen och planerar nu en attack mot jorden när en månlandning stör dem. På månen finns en hel stad byggd efter hakkorsets form. Där lever de efter nazisternas alla värderingar. När några av nazisterna beger sig till jorden bävade jag filmens fall, men den återhämtade sig. Det här ändå ett anant sätt att göra film än jag har koll på. I en intervju berättade regissören hur de har fått tekniska bidrag från intresserade fans. Har dessa gjort något stort får de kred i eftertexterna. Jag tror att många bidrar för att det är kul och för att bevisa vad de kan. Det är också befriande att det inte enbart är pengar som styr vilket både ge mer frihet och förhoppningsvis lägre utgifter, även om jag tror att det nog kostade en del. Och de pratar tyska när de ska prata tyska och engelska när de ska prata engelska. För även om det är finsk produktion utspelar sig filmen på månen och i USA. (Dock är de engelskspråkiga skådisarna från down under.) Det är dock ingen upplyftande bild man får av jordens styrande makter. Girighet leder till förfall.
 Klart finns det saker som inte faller mig i smaken i filmen, men jag låter dem vara osagda för den här är ändå värd att se. Den gav mig ett gott skratt och det behöver man. Och filmen, den heter Iron sky.

Sjukdag

Idag är en snuvig dag. Det är sådana dagar man ändå kan kolla på dagtv utan dåligt samvete. MacGyver var det längesedan jag såg. En klassiker, men det var inte så kul avsnitt, han ska ju helst bygga ett flygplan utav ingenting. Lite senare går det ett program som heter Ice road truckers. Tänk ända att det kan vara spännande. Olika lastbilschaffisar som kör ute på snö och istäckta sträckor i norra USA. En dramatiserad dokumentärserie. Visst det är det de typsiska stora karlar med skägg men också en ung kvinna. Det är stormar, dimma och stängda vägar. Att sedan dra fram grillen och fixa en älgstek med sparris när det är stopp i -29 grader...ja varför inte!

Sevärd highschoolrulle

Jag har nyss sett en av de bättre highschoolfilmerna på länge! Efter en helg ute på landet var det helt underbart att köpa hem en pizza och lägga sig i soffan och se Easy A . Det är ingen film som fått mycket uppmärksamhet, men som jag snubblat över och tänkt se ett bra tag.

För att undvika att följa med sin bästa vän och campa säger Olive att hon har en date. När hon sedan ska berätta ljuger hon lite av missatag om att hon har haft sex med honom, givetvis hörs detta av andra och snart är hennes slamprykte ett faktum. Det hela spinner på och lögnen blir alltmer komplicerad. Detta är en underhållande film, med en huvudkaraktär som man hejar på, hon är rolig, snygg, smart och kaxig. Och lite associationer till 80-tals filmerna i samma genre gillar jag också. Perfekt en söndagkväll!

Polisse

Jag vill passa på att tipsa om filmen Polis. Polisse är den franska titeln. Den handlar om barnskyddsroteln hos den franska polisen i Paris. Här får man både skratta och gråta. Det finns många starka scener, den jag själv grät till var när en pojke måste skiljas från sin mamma. Hans desperata skrik och man kan riktigt känna paniken. En del recensioner har jämfört den med serien the Wire, men det var inget som direkt slog mig. Den handlar i och för sig om en grupp poliser och deras struliga privatliv som inte blir bättre av ett jobb med oregelbundna arbetstider där man möter trasiga barn varje dag. En stark liknelse är också den ständiga kampen mot inhumana äldre manliga chefer. Historien är baserad på verkliga fall. Det är hela tiden nya barn och ungdomar som visas och vi som åskådare får inte följa någon av offren. Tanken är kanske att ge en känsla av dokumetär för att visa dessa polisers vardag. Regissören spelar själv rollen som den kvinna i filmen som ska dokumentera polisernas arbete för inrikesdepartementet genom bilder. Hon är först bara i bakgrunden, men blir snart en del av gruppen. Hon kanske symboliserar oss åskådare som genom linsen får betrakta det arbete som polisen gör och hur vi blir allt mer engagerade. Polisse är dock aningen lång, men slutet fungerar bra. Väl godkänd film.

Vårt fascinerande inre

Jag såg vetenskapens värld igår. De visar för tillfället en serie om människans inre med hjälp av bilder. Serien heter helt enkelt "Människan sedd inifrån". Gårdagens avsnitt handlade om kroppens anpassning till extrema situationer och vi fick möta olika människor vars kroppar klarar saker man tänker inte går. Det var fascinerande. Det var en man som simmade bland isblock på Island. Han simmade runt i det iskalla vattnet i femton minuter, den smärta som vi vanligtvis känner av riktigt kallt vatten hade hos denne man omvandlas till en härlig känsla. Och då andra kroppar skulle ge efter av kylan och sluta fungera simmade denne man vidare. En annan man kunde vara under vatten i nio minuter, hans upplevelse under vattnet var som för ingen annan. Han blev en del av livet under ytan. Det handlar om att vänja kroppen. I programmet fick man även möta en kvinna som de senaste tio åren enbart livnärt sig på chips. Dessa människors kroppar har anpassat sig och det egentligen otroligt hur bra kroppen kan göra detta möjligt. Kvinnan som åt chips hade dock fått problem med tänder, tappat hår och glåmig hud. Men hon förlorade inte sin energi för kroppen är så duktig på att ta tillvara på alla näring den kan få. Personligen tycker jag att det skulle vara vidrigt att bara äta chips, jag skulle bli deprimerad om jag inte fick äta grönsaker, frukt. Tyvärr finns inte del ett i serien kvar på Svt play, men man kan sedet ovan nämnda avsnittet del 2 som visades igår 6 februari. Två delar till väntas.

Människan sedd inifrån del 2

Kalasfilm

Mitt filmsug har varit stort och är forfarande. Och det ska vara på bio. Kura i en mörk salong och du har inget annat som stör, förhoppningsvis håller sig de andra besökarna i skinnet! I lördags var det Katinkas kalas där behandlades fördomar. Enligt min mening visade den att människan oavsett förutsättningar kan vara riktigt korkad. Rik som fattig, välutbildad som lågutbildad. Katinka fyller år och har sina välartade vänner med fina jobb på besök. Då dyker hennes bror upp med en kvinna som inte ritkigt "passar in" med sitt beteende, kommentarer och kläder. Man kan nästan se de andras dömande tankar. Och nej hon kanske inte är så smart. Men det är verkligen inte de andra heller. De är minst lika vilsna i livet och förvirrade. De har bara råd med dyrare vin och hemhjälp.

Till helgen ska jag äntligen se Pojken med cykeln och The Iron Lady, det är något att se fram emot och som kanske stillar en del av mitt behov.

Hooked on romance

Jag har blivit förtjust i Once upon a time som går på kanal 5. Det är sånt här som inser att jag är svag för romantik. Den är baserad på en saga, men ändå inte gullig så man vill spy. En postiv aspekt är att kvinnorna är mer handligskraftiga (på lite olika sätt ) vilket leder till mer kemi och starkare känslor som svallar. Jag gillar när man tar en gammal hederlig saga och tolkar om. Till exempel Ever after med Drew Barrymore, den handlade om Askungen och var fin. Mitt minne landar också i Bröderna Grimm, men den var mest tokig och väldigt mycket Terry Gilliam. Och så finns det sagofigurer som hamnar i nutid, Enchanted, så töntig och så underbar. Amy Adams blir förtrollad av den elaka häxan, till verkligheten och New York, men med följer också de sjungande djuren och även hennes naivitet som faktiskt inte är så dum.

Den här serien handlar om Snövit, men här finns också hennes dotter och hennes son, fast mamma och dotter är nästan lika gamla. Vi befinner oss i nutid, men får återblickar om hur det gick till att alla hamnade där de gjort. Snövit och hennes prins har blivit förtrollade av den elaka häxan (som i nutid är fostermamma till Snövits barnbarn). Det är nämligen så att Snövit och hennes prins lyckats rädda sin dotter från förtrollningen genom att skicka henne till framtiden. Ja allt är inte helt klart än. De själva är också i nutiden, men har ingen aning om vilka de är. Den drivande karaktären är barnbarnet som förstår hur saker står till och försöker övertyga de inblandade. Jag kan säga att det märks att det är skaparna till Lost som gjort denna. Vi hoppar i tid och mystiken tätnar allt mer. Det är spännande och jag är riktigt nyfiken. Det är inte det bästa som producerats till tv , första avsnittet var lite sådär, men nu jag väntar med spänning på nästa avsnitt. Det behöver inte vara fantastiskt för att locka, det räcker att väcka en känsla. Jag kanske är lite blödig, men jag hoppas jag aldrig kommer sluta tro på romantiken.

Ärlig kvinna

Jag måste hylla Anna Charlotta Gunnarson när hon i morgontv visade hur kvinnors ben ser ut! Kulturpanelen, på svt fredag den 20 januari. Det har inte ungått många att det sänds ett program på tv3 om mammor och minimodeller. Detta var uppe till diskussion och ingen av paneldeltagarna var ju egentligen förvånad över programmets innehåll, det är ju såhär det är. Dock är det ju tragisk att en tio årig tjej ska känna att hon måste raka benen för att slippa skämmas i skolan. Det ena ledde till det andra och Anna Charlotta menade att det är ett faktum att vi kvinnor har hår på kroppen precis som män och för att bevisa detta rullar hon upp sitt byxben som exempel. Befriande är nog ordet! Nu ska jag också vara lite modig och säga att mina ben också ser ut så!

Biografer

Jag blir lite stressad av filmutbudet som Cnema erbjuder. Jag vill se allt! Detta är en av fördelarna med att bo i Norrköping, filmutbudet. Och den mycket värda filmfestivalen Flimmer som går av stapeln i slutet på september början på oktober. En sak som jag noterat nu är att Michael Fassbender är med i nästan alla filmer...eller iaf tre som är uppe samtidigt på biografen. Jag har sett två; Jane Eyre, som verkligen passar den sanna romantikern och som ger ett gott pirr i magen. A Dangerous Method, som jag inte är lika lyrisk över. Däremot är Viggo Mortenson som Freud värd en ros. Den tredje filmen med Fassbender är Shame, hinner dock inte med den. Men jag borde försöka hinna med Tyrannosaur, brittisk socialrealism när den är som bäst om jag ska tolka den goda kritik jag hört.

Det finns flera städer som har guldbiografer. Vi har Uppsala med Fyrisbiografen, där jag aldrig glömmer hur jag helt ensam i biosalongen såg en mycket dyster film som utspelar sig i det gråa Östtyskland. Roxy i Örebro som är en del av min studietid i Örebro när jag läste filmvetenskap och lärde känna underbara människor och såg Amelie från Montmartre två gånger. Nu finns det säkert fler pärlor i Sverige. Hagabiografen i Göteborg har väl även den en historia som andas i väggarna. Det som skiljer Cnema i Norrköping från dessa är att det är nytt. Jag vet att många saknar det lite slitna Harlekinen, den förra "smalbiografen" beläget i Konstmuseet. Det kan jag förstå för på nåt sätt försvinner något viktigt. Samtidigt får man helt enkelt se det som att nu finns det tre salonger och så mycket mer bra film! Nu önskar jag att det finns fler städer (Karlstad?!) som bättrar på sitt aktuella filmutbud!

Glöm inte Kenny

Här har vi en liten pärla för en lördagskväll när du ligger i soffan och smälter maten med en glas rött vin. Det är humor för alla åldrar så cola funkar minst lika bra! En lite korkad och självupptagen (anti)hjälte som råkar snubbla över en chans att rädda världen, det behövs kanske inte så mycket mer. Jo givetvis en ultraond skurk som ska göra sig mäktigare än mäktigast genom en sten som är väldigt lik Stålmannens kryptonit. Cecilia Frode som skurkens assistent är något som lockar mungipan att dra på sig. Tyvärr är hennes framträdande alldeles för kort. Det är ju en ultraond skurk vi har att göra med och de har ju inga problem att röja bort sina egna om de är missnöjda. Det är enkelt och jäkligt kul. Johan Rheborg gör sin Kenny med kärlek. Både serien och filmen har den där glimten i ögat och värd att lyftas fram lite då och då. Go Kenny!

Resebok

Ska du sitta 6 timmar på tåget enkel resa för att få träffa din pojkvän behövs bra lektyr. Om man vill ha en riktig slukarbok är Cirkeln av Mats Strandberg helt klart rätt. Det var i alla fall vad jag upplevde i helgen. Det som förbättrar är att få tag på en billig första klassbiljett så att man får ett ensamt säte och gratis te/kaffe. Inte för att andra klass hem kändes så hemskt heller, lite spänning utöver boken när tullpersonal gick igenom vagnen och frågade ut alla om sina förehavanden i Norge (för det var där jag var). Cirkeln har en historia som fångar genast och som väcker nyfikenhet. Hög är mystiken när onda makter hotar och ett gäng unga personer kallas till en plats där deras sanna öde avslöjas. Många frågetecken uppstår, inte minst över hur gruppens blandade personligheter ska samarbeta för att stoppa hotet. Det underlättar inte att ondskan försöker döda en efter en... Det är magi blandat med tonårsnoja utan någon försköning. Detta är en planerad triologi och nästa del Eld beräknas komma redan nu i januari. Den är klassad som ungdomsbok men det är verkligen inget man ska hänga upp sig på om man nu skulle vara känslig för det. Kan läsas från läsvan tolvåring till... ja intresserad äldre.

en till serie

I veckan stötte jag på en annan seriebok som jag blev väldigt intresserad av och som på sätt och vis har lite samma tema som "Persepolis" i att den berättar en bit nutidshistoria. I detta fall handlar det om en seriereportagebok"Palestina" av Joe Sacco. Den återberättar andras och egna upplevelser av Palestina-Isrel konflikten. Jag har ännu ingen egen uppfattning av den, men ser fram emot att läsa och kanske lära mig lite.

Serier

Det är egentligen ingen nyhet att serier (tecknade) inte längre bara handlar om superhjältar och skrivs/ritas enbart av män. Idag hittar vi historier om människors liv berättat naket och ärligt såväl som ett sätt att framföra samhällskritik med hjälp av satiriska illustrationer och fräcka kommentarer. Vi har Liv Strömquist, en sann kritiker av normer, vars senaste "Ja till Liv" väntas på att bli inköpt och läst. I min bokhylla står Mats Jonssons "Hey Princess" som jag starkt gillade, hans senaste Mats kamp var bra fram till det började födas barn, då tröttnade jag. Att våga utelämna sig så, berätta om pinsamma situationer man själv aldrig skulle drömma om att förtälja om de hände mig. Och Nina Hemmingsson "Mina vackra ögon" som har några så klockrena scener i sig att jag blir lycklig. Det är med humor man hanterar svåra ämnen. Malin Billers "Om någon vrålar i skogen" fick mig att sätta skrattet i halsen. Jag är långt ifrån kunnig om serier och läser alldeles för lite men jag uppskattar verkligen genrens möjligheter att nå fram på ett smart sätt som många kan ta del av. Marjane Satrapis "Persepolis" är en underhållande historia om en ung tjej som växer upp i ett Iran som genomgår både revolution och krig. Läsaren får sedan följa hennes liv när hon skickas utomlands för vidare utbildning. Det är en bit historia som var både lärorik och kul att läsa. Jag gillar att serier har fått en bättre status, allt som ges ut faller mig givetvis inte i smaken men det är ju som med allt annat.

Det bästa med serietecknare är att de och signerar sina böcker roligt!