Hemmahelg

En lugn helg hemma med en hög filmer och en bra bok, har varit helt rätt i denna trista årstid. Det är också en bra bonus när den innehåller god mat och gott sällskap.

Laxfiske i Jemen 2+
Searching for Sugarman 4
Tinker, Tailor, Soldier, Spy 3+
Berätta inte för någon 4-

Laxfiske i Jemen passar när man bara vill vila ögat på något utan att engagera hjärncellerna alltför mycket, den är trevlig men gör inte något djupare intryck. Searching for Sugarman är en intressant historia och man blir fascinerad av denna ödmjuke amerikan som blev en superstjärna i Sydafrika utan att veta om det. En man som betytt mycket för många i kampen mot apartheid. Tinker Tailor, Soldier, Spy, krävde som jag förväntade min fulla uppmärksamhet för att inte tappa viktig information. Hoppet i tid störde tyvärr berättandet i en annars rätt snygg och välspelad film. Slutligen en fransk thriller som avlslutande helgen helt rätt. Berätta inte för någon var spännande, obehaglig och vacker.

Och boken är När döden kom till Pemberley av P.D James. En mysdeckare där man åter igen får träffa Mr Darcy o Elizabeth Darcy fd Bennet.

Och det goda sällskapet börjar på J

girls girls girls

Det var ett tag sedan jag hörde om serien Girls för första gången. Den skulle givetvis gå på canal + som nu heter c more film (tror jag). De är helt fenomenala på att pricka in serier eller så kanske det är HBO som är utomordentligt duktiga på att producera de där historierna som sätter sig. Det här är serier som SATC, True Blood, Big Love får liv. Ja de är inte för det känsliga ögat eller sinnet, i varje fall inte i USA där varje fuck ofta ersätts av ett pip. Jag minns faktiskt att det visades ett censurera version av serien SATC här på svensk tv. Vad är det för mening då? Vad är det serien handlar om...jo sex.

Första avsnittet av Girls visades på svt i tisdags kväll. Själv orkar jag inte vara uppe till halv elva på kvällen, men tackar för svtplay. Här har vi fyra tjejer i NYC och på flera plan rätt långt ifrån den tidigare nämnda seriens fyra kvinnor i the big apple. Här är de 24 år, lite vilsna unga vuxna med en betydligt tunnare plånbok. Föräldrar och släktingar fortfarande med i bilden som ekonomiskt bidragare. Jag tror att det är svårt att inte jämföra de två serierna även om man faktiskt inte borde. Girls är mindre mode och mer flum, kanske rent av mer realistisk. Och det sex som hittills uppvisats är knappast mind blowing. Jag undrar om inte serien skapare själv vill bli jämförd i och med att man i en scen har en tjej som jämför sig med karaktärerna från SATC: hon är mest Carrie, men ibland låter hon Samantha komma fram, men i skolan där är hon helt klart Miranda. Stackars pryda Charlotte fick inte vara med som en av hennes Sex and the City personligheter. Det är roligt, det är tragiskt och det är bra. Den har det där intressanta som SATC ändå hade till en början, lite nytt, kaxigt, men snäppet mer avklätt för att vara något som visas från USA. Jag har bara sett ett avsnitt, men snart är det tisdag igen.

Upplevelsen av film

Jag har egentligen inga problem med att gå på bio ensam. Vad jag tycker är tråkigt är att man inte har någon att diskutera filmen med efteråt, utan att man får gå hem själv med tankarna. Ibland måste man diskutera för att få en bättre förståelse av vad man sett. Detsamma gäller för litteratur. Visst kan vissa diskussioner leda till mer förvirring och oenighet men inte alltid. När jag såg Baby Call var vi fyra stycken och det var lite fascinerande att vi sett och upplevt saker så olika och att deras åsikter och tankar påverkade min förståelse av filmen, om jag inte minns fel till det bättre. I går såg jag filmen the Master, ensam. Paul Thomas Anderson, hyllad filmskapare (Magnolia, There Will Be Blood) stod för manus och regi. Jag hade önskat mig någon att prata med efteråt. Jag kan inte riktigt känna den här wow känslan som den verkar ha gett andra. I brist på fysisk person vänder jag mig till nätet och recensionerna den fått.  Här upptäcker jag att alla faktiskt inte är så förtjusta. Det sammantagna betygvärdet på samlade recensioner på kritiker.se är 3,6. Det gläder mig, för jag började undra om jag hade missat något. Jag gillade speciellt kulturnyheternas Isabelle Espinozas fråga När börjar filmen? Jag tycker heller inte att den får fart och som flera kritiker också påpekat är den för lång. En förklaring till filmen som jag gillar och som förklarar en del, är att det handlar om en karaktärsstudie. Det som händer i filmen är människorna.

Något som nämns i alla recensioner är kopplingen till scientologerna och dess grundare. Men där vissa tycker att den subtila kopplingen till gruppen är bra menar andra kritiker att han mesar på grund av risken att stöta sig med dess nuvarande medlemmar. Det finns ju inte helt okända Hollywoodnamn som är hängivna Scientologin. Frågan är om huvudsyftet med filmen verkligen ligger i problematiseringen med sekter?

Nu vill jag inte säga att filmen är genomusel, för det tycker jag inte. Skådespeleriet, speciellt Joaquin Phoenix och även den kemin som finns mellan hans karaktär, den trasige Freddie Quell och sektledaren Dodd spelat av Philip Seymour Hoffman är stark. Amy Adams, som en av de få framträdande kvinnorna, gör heller ingen besviken. Ögat får även flera snygga scener att betrakta. Det finns klass i det tekniska filmarbetet men i sin helhet lämnar filmen mig en hel del att önska.

Om jag slutligen återvänder till det jag började med: Att diskussion kan ge film en nytt innehåll. För egen del behöver jag ofta tid för att ge en bra kommentar till en film. Jag behöver tänka och eftersom man inte har tiden att analysera filmer ingående är andras intryck bra komplement. Vår uppfattning påverkas av våra tidigare erfarenheter och kunskaper och genom andra kan vi få en förståelse som ger oss chansen att betrakta något med nya ögon. Detta kan ge ord till problemet man inte kan sätta fingret på eller rent av förklara det man gillar. Ibland vet man bara att man älskar en film och skiter i vad andra tycker, medan man andra gånger som med the Master inte är säker och vill ha lite mer. I det här fallet har jag genom andra förstått den lite bättre, det är fortfarande inte min smak, men jag kan inte komma ifrån att den är intressant och väcker funderingar. Och det i sig är en styrka som jag uppskattar.

Få mig att skratta

Ibland finns det ingen bättre medicin än skratt. I alla fall om man är trött och lite sur, jag kanske till och med kan säga bitter. I torsdags blev jag medföljande på filmen som jag inte kommer ihåg namnet på när någon frågar, men den heter Pitch Perfect. Den var rolig, kanske inte den bästa, men den gjorde sitt. Det hela börjar med en stor tävling i acapella sång på collegenivå. Ett av tjejlagen bestående av strikta, smala och perfekta tjejer som helt och hållet tappar ansiktet under sin uppvisning. En nytt år startar och laget har svårt att värva nya till sitt lag. Detta resulterar i en lite mer udda samling sångerskor, men också är mer varierad grupp av rätt fantastiska personligheter. Det är låg humor, det är spyor och det är äckligt och den är inte helt olikt Brisesmaides som kom för något år sedan som tillfärde nåt nytt. Det är dags att ytterligare sudda ut den där flickorskavarafinastämpeln. Det är gammalt. Kvinnor fiser och spyr, är vulgära och tar plats. Om inte en man klarar av en tjej för att hon är för intensiv, ja då är det inte fel på tjejen. Nu är inte just den här filmen så otroligt banbrytande, men den är en liten del av något bra. Jag tror ju att det var just skrattet som gör den här värd att lyfta fram lite extra. Se den en trött torsdagkväll. Det funkade på mig!