Hooked on romance

Jag har blivit förtjust i Once upon a time som går på kanal 5. Det är sånt här som inser att jag är svag för romantik. Den är baserad på en saga, men ändå inte gullig så man vill spy. En postiv aspekt är att kvinnorna är mer handligskraftiga (på lite olika sätt ) vilket leder till mer kemi och starkare känslor som svallar. Jag gillar när man tar en gammal hederlig saga och tolkar om. Till exempel Ever after med Drew Barrymore, den handlade om Askungen och var fin. Mitt minne landar också i Bröderna Grimm, men den var mest tokig och väldigt mycket Terry Gilliam. Och så finns det sagofigurer som hamnar i nutid, Enchanted, så töntig och så underbar. Amy Adams blir förtrollad av den elaka häxan, till verkligheten och New York, men med följer också de sjungande djuren och även hennes naivitet som faktiskt inte är så dum.

Den här serien handlar om Snövit, men här finns också hennes dotter och hennes son, fast mamma och dotter är nästan lika gamla. Vi befinner oss i nutid, men får återblickar om hur det gick till att alla hamnade där de gjort. Snövit och hennes prins har blivit förtrollade av den elaka häxan (som i nutid är fostermamma till Snövits barnbarn). Det är nämligen så att Snövit och hennes prins lyckats rädda sin dotter från förtrollningen genom att skicka henne till framtiden. Ja allt är inte helt klart än. De själva är också i nutiden, men har ingen aning om vilka de är. Den drivande karaktären är barnbarnet som förstår hur saker står till och försöker övertyga de inblandade. Jag kan säga att det märks att det är skaparna till Lost som gjort denna. Vi hoppar i tid och mystiken tätnar allt mer. Det är spännande och jag är riktigt nyfiken. Det är inte det bästa som producerats till tv , första avsnittet var lite sådär, men nu jag väntar med spänning på nästa avsnitt. Det behöver inte vara fantastiskt för att locka, det räcker att väcka en känsla. Jag kanske är lite blödig, men jag hoppas jag aldrig kommer sluta tro på romantiken.

Ärlig kvinna

Jag måste hylla Anna Charlotta Gunnarson när hon i morgontv visade hur kvinnors ben ser ut! Kulturpanelen, på svt fredag den 20 januari. Det har inte ungått många att det sänds ett program på tv3 om mammor och minimodeller. Detta var uppe till diskussion och ingen av paneldeltagarna var ju egentligen förvånad över programmets innehåll, det är ju såhär det är. Dock är det ju tragisk att en tio årig tjej ska känna att hon måste raka benen för att slippa skämmas i skolan. Det ena ledde till det andra och Anna Charlotta menade att det är ett faktum att vi kvinnor har hår på kroppen precis som män och för att bevisa detta rullar hon upp sitt byxben som exempel. Befriande är nog ordet! Nu ska jag också vara lite modig och säga att mina ben också ser ut så!

Biografer

Jag blir lite stressad av filmutbudet som Cnema erbjuder. Jag vill se allt! Detta är en av fördelarna med att bo i Norrköping, filmutbudet. Och den mycket värda filmfestivalen Flimmer som går av stapeln i slutet på september början på oktober. En sak som jag noterat nu är att Michael Fassbender är med i nästan alla filmer...eller iaf tre som är uppe samtidigt på biografen. Jag har sett två; Jane Eyre, som verkligen passar den sanna romantikern och som ger ett gott pirr i magen. A Dangerous Method, som jag inte är lika lyrisk över. Däremot är Viggo Mortenson som Freud värd en ros. Den tredje filmen med Fassbender är Shame, hinner dock inte med den. Men jag borde försöka hinna med Tyrannosaur, brittisk socialrealism när den är som bäst om jag ska tolka den goda kritik jag hört.

Det finns flera städer som har guldbiografer. Vi har Uppsala med Fyrisbiografen, där jag aldrig glömmer hur jag helt ensam i biosalongen såg en mycket dyster film som utspelar sig i det gråa Östtyskland. Roxy i Örebro som är en del av min studietid i Örebro när jag läste filmvetenskap och lärde känna underbara människor och såg Amelie från Montmartre två gånger. Nu finns det säkert fler pärlor i Sverige. Hagabiografen i Göteborg har väl även den en historia som andas i väggarna. Det som skiljer Cnema i Norrköping från dessa är att det är nytt. Jag vet att många saknar det lite slitna Harlekinen, den förra "smalbiografen" beläget i Konstmuseet. Det kan jag förstå för på nåt sätt försvinner något viktigt. Samtidigt får man helt enkelt se det som att nu finns det tre salonger och så mycket mer bra film! Nu önskar jag att det finns fler städer (Karlstad?!) som bättrar på sitt aktuella filmutbud!

Glöm inte Kenny

Här har vi en liten pärla för en lördagskväll när du ligger i soffan och smälter maten med en glas rött vin. Det är humor för alla åldrar så cola funkar minst lika bra! En lite korkad och självupptagen (anti)hjälte som råkar snubbla över en chans att rädda världen, det behövs kanske inte så mycket mer. Jo givetvis en ultraond skurk som ska göra sig mäktigare än mäktigast genom en sten som är väldigt lik Stålmannens kryptonit. Cecilia Frode som skurkens assistent är något som lockar mungipan att dra på sig. Tyvärr är hennes framträdande alldeles för kort. Det är ju en ultraond skurk vi har att göra med och de har ju inga problem att röja bort sina egna om de är missnöjda. Det är enkelt och jäkligt kul. Johan Rheborg gör sin Kenny med kärlek. Både serien och filmen har den där glimten i ögat och värd att lyftas fram lite då och då. Go Kenny!

Resebok

Ska du sitta 6 timmar på tåget enkel resa för att få träffa din pojkvän behövs bra lektyr. Om man vill ha en riktig slukarbok är Cirkeln av Mats Strandberg helt klart rätt. Det var i alla fall vad jag upplevde i helgen. Det som förbättrar är att få tag på en billig första klassbiljett så att man får ett ensamt säte och gratis te/kaffe. Inte för att andra klass hem kändes så hemskt heller, lite spänning utöver boken när tullpersonal gick igenom vagnen och frågade ut alla om sina förehavanden i Norge (för det var där jag var). Cirkeln har en historia som fångar genast och som väcker nyfikenhet. Hög är mystiken när onda makter hotar och ett gäng unga personer kallas till en plats där deras sanna öde avslöjas. Många frågetecken uppstår, inte minst över hur gruppens blandade personligheter ska samarbeta för att stoppa hotet. Det underlättar inte att ondskan försöker döda en efter en... Det är magi blandat med tonårsnoja utan någon försköning. Detta är en planerad triologi och nästa del Eld beräknas komma redan nu i januari. Den är klassad som ungdomsbok men det är verkligen inget man ska hänga upp sig på om man nu skulle vara känslig för det. Kan läsas från läsvan tolvåring till... ja intresserad äldre.

en till serie

I veckan stötte jag på en annan seriebok som jag blev väldigt intresserad av och som på sätt och vis har lite samma tema som "Persepolis" i att den berättar en bit nutidshistoria. I detta fall handlar det om en seriereportagebok"Palestina" av Joe Sacco. Den återberättar andras och egna upplevelser av Palestina-Isrel konflikten. Jag har ännu ingen egen uppfattning av den, men ser fram emot att läsa och kanske lära mig lite.

Serier

Det är egentligen ingen nyhet att serier (tecknade) inte längre bara handlar om superhjältar och skrivs/ritas enbart av män. Idag hittar vi historier om människors liv berättat naket och ärligt såväl som ett sätt att framföra samhällskritik med hjälp av satiriska illustrationer och fräcka kommentarer. Vi har Liv Strömquist, en sann kritiker av normer, vars senaste "Ja till Liv" väntas på att bli inköpt och läst. I min bokhylla står Mats Jonssons "Hey Princess" som jag starkt gillade, hans senaste Mats kamp var bra fram till det började födas barn, då tröttnade jag. Att våga utelämna sig så, berätta om pinsamma situationer man själv aldrig skulle drömma om att förtälja om de hände mig. Och Nina Hemmingsson "Mina vackra ögon" som har några så klockrena scener i sig att jag blir lycklig. Det är med humor man hanterar svåra ämnen. Malin Billers "Om någon vrålar i skogen" fick mig att sätta skrattet i halsen. Jag är långt ifrån kunnig om serier och läser alldeles för lite men jag uppskattar verkligen genrens möjligheter att nå fram på ett smart sätt som många kan ta del av. Marjane Satrapis "Persepolis" är en underhållande historia om en ung tjej som växer upp i ett Iran som genomgår både revolution och krig. Läsaren får sedan följa hennes liv när hon skickas utomlands för vidare utbildning. Det är en bit historia som var både lärorik och kul att läsa. Jag gillar att serier har fått en bättre status, allt som ges ut faller mig givetvis inte i smaken men det är ju som med allt annat.

Det bästa med serietecknare är att de och signerar sina böcker roligt!