Jag har egentligen inga problem med att gå på bio ensam. Vad jag tycker är tråkigt är att man inte har någon att diskutera filmen med efteråt, utan att man får gå hem själv med tankarna. Ibland måste man diskutera för att få en bättre förståelse av vad man sett. Detsamma gäller för litteratur. Visst kan vissa diskussioner leda till mer förvirring och oenighet men inte alltid. När jag såg Baby Call var vi fyra stycken och det var lite fascinerande att vi sett och upplevt saker så olika och att deras åsikter och tankar påverkade min förståelse av filmen, om jag inte minns fel till det bättre. I går såg jag filmen the Master, ensam. Paul Thomas Anderson, hyllad filmskapare (Magnolia, There Will Be Blood) stod för manus och regi. Jag hade önskat mig någon att prata med efteråt. Jag kan inte riktigt känna den här wow känslan som den verkar ha gett andra. I brist på fysisk person vänder jag mig till nätet och recensionerna den fått. Här upptäcker jag att alla faktiskt inte är så förtjusta. Det sammantagna betygvärdet på samlade recensioner på kritiker.se är 3,6. Det gläder mig, för jag började undra om jag hade missat något. Jag gillade speciellt kulturnyheternas Isabelle Espinozas fråga När börjar filmen? Jag tycker heller inte att den får fart och som flera kritiker också påpekat är den för lång. En förklaring till filmen som jag gillar och som förklarar en del, är att det handlar om en karaktärsstudie. Det som händer i filmen är människorna.
Något som nämns i alla recensioner är kopplingen till scientologerna och dess grundare. Men där vissa tycker att den subtila kopplingen till gruppen är bra menar andra kritiker att han mesar på grund av risken att stöta sig med dess nuvarande medlemmar. Det finns ju inte helt okända Hollywoodnamn som är hängivna Scientologin. Frågan är om huvudsyftet med filmen verkligen ligger i problematiseringen med sekter?
Nu vill jag inte säga att filmen är genomusel, för det tycker jag inte. Skådespeleriet, speciellt Joaquin Phoenix och även den kemin som finns mellan hans karaktär, den trasige Freddie Quell och sektledaren Dodd spelat av Philip Seymour Hoffman är stark. Amy Adams, som en av de få framträdande kvinnorna, gör heller ingen besviken. Ögat får även flera snygga scener att betrakta. Det finns klass i det tekniska filmarbetet men i sin helhet lämnar filmen mig en hel del att önska.
Om jag slutligen återvänder till det jag började med: Att diskussion kan ge film en nytt innehåll. För egen del behöver jag ofta tid för att ge en bra kommentar till en film. Jag behöver tänka och eftersom man inte har tiden att analysera filmer ingående är andras intryck bra komplement. Vår uppfattning påverkas av våra tidigare erfarenheter och kunskaper och genom andra kan vi få en förståelse som ger oss chansen att betrakta något med nya ögon. Detta kan ge ord till problemet man inte kan sätta fingret på eller rent av förklara det man gillar. Ibland vet man bara att man älskar en film och skiter i vad andra tycker, medan man andra gånger som med the Master inte är säker och vill ha lite mer. I det här fallet har jag genom andra förstått den lite bättre, det är fortfarande inte min smak, men jag kan inte komma ifrån att den är intressant och väcker funderingar. Och det i sig är en styrka som jag uppskattar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar